Indien 2008 + tiden efter

Jag hade sagt upp min lägenhet på Sandbäcksgatan 13 för att tillfälligt flytta hem till mina föräldrar i Björkliden för att kunna spara ihop alla de pengar som behövdes till den 3 månader långa resan till norra Indien jag planerat med 2 tjejer. Jag hade träffat de på ett backpackerforum och vi hade bekantat oss i Sthlm när vi ordnade med visum och ganska omgående hettade det till mellan mig och den ena tjejen och det kändes bara bra. Spännade! En tid senare gick planet från Arlanda och efter den långa flygningen befann vi oss i New Delhi med 30 miljoner invånare bland tutande Rickshaws, oändligt med både angenäma dofter och fruktansvärd stank, människor precis överallt och dessutom såg man kor gåendes lite här och var. Vi hade förbokat rum på Hotel Krishna som låg på backpackertillhållet Phar Gange ganska centralt. Vi skulle stanna här ett par dagar och miljöomställningen var inte som något annat jag innan upplevt! Sån trafik överallt! Så mycket människor! Jag och M började dela rum från start och resan kändes mycket lovande! Vi besökte inledningsvis Taj Mahal som ju är ett av världens sju nya underverk. Jag tyckte nästan det var bortslösad tid då det var så fullt av turister och av mig inte upplevdes så märkvärdigt. Sen besökte vi Rajastan för några nätter och några andra ställen tills vi till slut kom till Pushkar, ett backpackerparadis. Vi träffade så många härliga människor, åt så mycket god mat, besökte tempel och var ute på rave mitt i öknen. Till saken hör också att jag i 20-årsåldern regelbundet rökte cannabis och likaså väl i Indien där ju cannabisplantor växte som ogräs lite varstans. Jag har hört att om man får paranoia och psykoser under THC-rus så finns det latent redan innan i kroppen och med facit i hand hade jag en viss misstänksamhet mot de flesta under min uppväxt även om jag inte visade det. Jag upplevde att de flestas ögon inte var pålitliga, även i familjen, släkten och i vänskapskretsen. Men det fanns några undantag. Min granne Jim, min flickvän i lågstadiet Erica, Linda K, kanske Pierre och mina flickvänner i högstadiet Ellinor och Linda. Men det var bara de. Det var de som jag upplevde hade 100% rent mjöl i påsen gentemot mig.. Jag förlorade deras närvaro med åldern och sen följde ett långt tomrum på förtroliga relationer med svår upplevd ensamhet även om jag ofta hade mycket folk omkring mig och detta råddes inte bot på förens 2013 då jag träffade Katrine & Selma.. Men det är en annan historia.

Åter till Indien. Tjejen jag delade rum med började visa sitt intresse mer och mer och det fick mig till slut att tro att hon hade baktankar, att hon kanske till och med var utsänd av någon och ville mig illa. Hon märkte av detta beteende och genom ett fönster hörde jag henne ringa till sin pappa och var ledsen och berättade att jag blivit förändrad och hon inte kände sig trygg längre med mig. Det gjorde mig självklart besviken men det föranledde att vi gick skilda vägar. Hon tog sikte mot Goa och jag norrut. I början gick det ganska bra, träffade till och med ny tjej i Rishikesh ganska omgående men jag började bli mer och mer försjunken i mig själv och började mer och mer dras till indiska sadhus, munkar, brahimer och yogis. Jag började nästan undvika västerlänningar! Jag tog en nattbuss till Mt Abu, det högsta berget i delstaten med fantastisk utsikt! Där träffade jag en spåman eller liknande som sa att jag skulle resa till miljonstaden Dehra Dun för att där finna vad jag sökte genom en ikon. Det lät spännande så jag åkte dit utan att ha några förväntningar. Dehra Dun måste varit den minst turistiga staden i hela norra indien då trots ca 600 000 invånare inte fanns skymten av en enda västerlänning väl där. Jag hade som vanligt ett billigt hotell och just detta hotell var lite väl sunkigt. Men sen började jag upptäcka staden med långa promenader runtomkring. Jag besökte alla tempel jag kunde hitta, åt god men stark mat och efter några dagar befann jag mig gåendes längst en större väg på väg till en sjö då en indier på motorcykel stannade vid mig. Han lovade att bjuda på middag hos honom om jag bara träffade hans syster som alltid velat prata med en västerlänning. Jag nappade och hoppade upp och iväg vi åkte. Efter ett tag hände nåt fruktansvärt,  Indiern började onanera framför mig på motorcykeln och då farten var ganska hög visste jag inte vad jag skulle göra för att få honom att sluta och jag kände en väldigt obehaglig känsla infinna sig inom mig. Jag gick sönder aningen. Väl framme kände JAG skam för vad som hänt och jag upplevde det som han fick nåt övertag på mig då. Jag följde med honom in till sig och där förklarade han att hans syster inte var hemma men han ville erbjuda mig pengar för att ha sex med honom! Jag kände mig så obekväm och tackade nej och tänkte då bege mig därifrån. Men då hejdade han mig och sa att jag skulle få något av honom. Då fick jag en ikon av den indiska gurun Sai Baba som kanske hade 10 miljoner följare i landet. Han hade fått kritik för att förgripa sig på unga män men Baba förklarade att det var ritualer inom Tantra som västerlänningar inte förstod sig på. När jag kommit tillbaka till hotellet läste jag om honom och även om jag kände mig skeptisk gillade jag iden om att man ska se hela världen som Gud, inklusive sig själv och att alla religioner kan leda till Gud, det lät logiskt och blev något jag förankrade i mig själv. I den vevan förstod jag att jag hade ett minne som ofta hemsökte mig där jag som 8-9åring blev förgripen på av en bög som bodde nära mig i Malmslätt och som innan det varit min idol. Jag ringde mamma och berättade vad som hänt och det var bara så skönt att klä det i ord för första gången. Befriande.. Sen fick jag ett infall, jag skulle så långt norrut jag kunde komma och besöka erimiter, sadhus och gurus i norraste Indien uppe bland bergen i Himalaya! Av nån anledning ville jag nu resa lätt och lämnade in min utrustning i ett tempel och skaffade mig en enkel och mycket mindre ryggsäck med bara det nödvändigaste. Tog en sleeper till olika byar och träffade samma klientel som innan, nästan uteslutande indier och nepaleser. Just 2 nepaleser flyttade jag upp i bergen med till en stuga som låg nära ett populärt ashram med en svåråtkomlig guru. Sen bara som en blixt från klar himmel fick jag för mig att nepaleserna skulle lura upp mig ännu längre upp i bergen, kidnappa och mörda mig! Jag fick panik och flydde mitt i natten till grannbyn där paniken och paranoian fortsatte. Jag var livrädd för de helt plötsligt. Då var det något som slog slint och nästa morgon fick jag för mig att jag egentligen befann mig i norra sverige, att hela området var en inspelningsplats och med min moster Lotta som ansvarig och min familj väntade på mig på andra sidan berget för nån slags intervention som skulle få mig på en bättre bana i livet. Så.. Jag började bestiga berget. Mycket mödosamt men efter kanske 8h var jag så nära toppen jag kom men den återstående biten var som en vägg som man omöjligt skulle klara utan klättringsutrustning. Så besviken insåg jag att jag fått fel uppfattning om verkligheten och började klättra ner igen. Vid det laget insåg jag att mörket skulle komma vilket jag inte haft en tanke på innan och jag började snabba mig ned. Vid en sluttning tappade jag fotfästet och började åka rutschkana ner en bra bit för att mirakulöst nog stanna precis vid ett stup på säkert 15-20 m ner mot en säker död. Jag blev självklart skräckslagen men förstod att jag behövde min fulla koncentration nu och det första jag gjorde var att ta av mig ryggsäcken och kasta ner den för att få bättre balans för att längst stupet balansera de kanske 10 meter till säkrare mark. Efter stor nervositet och extremt hög puls så klarade jag det! Lättnaden var total! Men vid det här laget hade det börjat skymma och jag förstod att jag behövde leta efter en plats där jag kunde spendera natten. Det tillhör också att när mörkret gjorde sitt intåg blev det hiskeligt kallt! Jag hittade mossa jag la under tröjan och kröp in under en sten. Där låg jag och hackade tänder hela natten och det kändes som den aldrig ville ta slut! Men efter kanske 8-10 timmar såg jag solens första strålar förnimmas med sådan glädje och soluppgången som följde var den vackraste jag sett! När solen steg med efterföljande värme kände jag att det var klart som korvspad att det var en Gud även solen som skänkte mig denna lycka och välmående. Efter mångt och mycket kom jag ner från berget, sprang igenom alla äppelträdgårdar som fanns där rakt till närmaste restaurang där jag beställde en stoor frukost för att sedan somna liggandes bredvid bordet.

När jag vaknade kände jag bara att det fick vara nog med äventyr och struntade i buss och tåg utan tog en taxi hela vägen till New Delhi. Efter jag fixat nytt pass tog jag första bästa plan hem och på färden hade jag 3 säten för mig själv, det var gratis alkoholservering på planet och jag kom ihåg att Herkules and the Loveaffair - Blind spelades på flygplansradion och jag var bara så jävla lättad och glad att jag överlevde och längtade så efter att komma hem.

Väl på Arlanda igen väntade mamma, pappa och lillasyster Clara på mig och jag minns inte ett ord av vad som sas under bilturen hem till Linköping men jag minns att jag var så uppspelt för att vara i Sverige igen, var på så himla bra humör men kanske aningen forcerad ändå. Om jag minns rätt delade inte mina färdkamrater mitt sinnestillstånd utan verkade ha en mer skeptisk och avvaktande attityd.

Under nästkommande månader är jag medveten om att gräl med mina föräldrar ofta föregick men jag har inte en susning av vad de handlade om. Minns inte. Det följande jag ska berätta för er är MITT perspektiv och MINA minnen, min sanning helt enkelt! Men om någon läser detta som var med under denna tid och minns saker på ett annat sätt eller vill tillägga händelser för att den stora bilden ska bli klarare så välkommnar jag er självklart göra detta och det är till min stora glädje om ni lämnar en kommentar! Har inte förstått om man kan göra det så alla ser men om inte så maila gärna till mig så ska jag självfallet uppdatera texten mer erat perspektiv! Det är lika viktigt som mitt!

Nåt annat jag hade med mig från Indien som jag kontemplerat på och tog som sanning var att man skulle hedra båda sina föräldrar och som jag minns det var jag mer mammas pojke med en komplex relation till min far under min uppväxt. Så här i efterhand undrar jag om det inte var oidipuskomplex jag led av som ung! Jag hade ofta skyllt mina problem jag hade på att pappa var så frånvarande under min uppväxt men senare i livet lärde jag mig att han gav mig något som jag inte ens i närheten är kapabel att ge mina barn: ett stort, fint och städat hem där han byggt det mesta själv, 3 måltider om dagen och fri tillgång till kyl, frys och skafferi övrig tid, han såg till att vi var bland de första i hela Malmslätt att ha dator, mobiltelefon och bredband, han skjutsade oss barn var vi än skulle och kunde till och med komma och hämta upp mig och mina vänner mitt i natten på helgerna och skjutsa oss dit vi skulle och dessutom åkte vi på semestrar varje sommar och ibland på vintern och att han skapade de förutsättningarna för oss barn tyder på att han var en fantastisk pappa som dessutom hade mycket ansvar i bostadsrättsföreningen där han var ordförande. Om jag inte sagt det förut, så kommer här min officiella ursäkt för att jag tog honom för givet, var blind för det trygga liv han skapade åt oss och dessutom hade som syndabock för mina egna problem som jag själv var ansvarig för. Förlåt pappa! Jag är en totalt värdelös pappa jämfört med dig och är så tacksam att du finns för Elin och mina barn och tar ansvar för den situation JAG skapade och inte tog ansvar för. Du är bäst! Jag är så tacksam!!

Hur som haver, väl hemkommen från Asien nu ville jag snabbt få i praktik det jag lärt mig. Jag ville nu helt plötsligt vara lika mycket pappas grabb som mammas pojke! Det var ju en helomvändning från hur det varit innan och nu i efterhand kan jag förstå att det var svårt att hantera och dessutom hur snabbt jag ville ha förändringen! Jag upplevde att pappa var lite frånstötande och det gav negativa känslor hos mig som säkerligen bidrog en del till alla de konflikter som uppstod mellan oss med den nya versionen av mig själv. Tyvärr kan jag inte förklara ens en detalj om vad bråken handlade om för jag minns helt enkelt inte. Men mina föräldrar bad mig träffa en läkare på Kärna Vårdcentral och det enda jag minns av det var att jag spelade gitarr i vänttummet och det tycker säkert 95% är sjukt men jag tillhör de 5% som tycker det är kul och modigt! Jag minns att de hittade en parasit i min mage som hade varit livshotande om den inte upptäckts men det tog jag med en klackspark. Jag minns något som var konstigt, när jag kom in i vardagsrummet där mina päron tittade på TV var det ett repotage om en väldigt sjuk och handikappad man som bodde på nåt sjukhem i södra Tyskland. Jag kände intuitivt, sant eller falskt, att nazister medvetet åstakommit honom den sjukdomen och kände den extrema skräck att det även skulle drabba mig. Vid ett tillfälle låg jag i soffan och kände mig orolig och frågade mor om jag kunde få en stesolid 10:a av henne och som jag minns det la hon tabletten på bordet med ett glas vatten och sa, "så". Och då plötsligt kände jag en enorm avslappning i hela kroppen utan att jag tagit pillret! Jag uppfattade det som att min mor hade kunskap om healing och kanske var en häxa eller nåt (vilket inte alls är negativt i min bok) men jag lät de tankarna fara förbi.

I min kamp för att försöka bli pappas grabb kände jag ibland att mammas pojke-epitetet kom tillbaka och blev för starkt och det var med viss förvirring! Under ett sådant förvirrat tillstånd skulle jag och far gå igenom flera kartonger jag hade där. Det var alla mina böcker om spiritualitet, bongar och pipor och en Gant-jacka för 5000:- bland annat. Jag ville bara vara min far till lags då och jag kände ju att han ville slänga alla dessa fina grejer så jag gav tillstånd.. Det gav upphov till stor ilska hos mig senare. Men den absolut värsta händelsen under denna hemkomstperiod i Björkliden var när pappa satt och pratade med sin granne Tord som hade 2 söner som var poliser. Jag hade under resans gång insett att jag helst ville kalla mig spirituell anarkist och det välkommnades direkt inte bland de övriga medlemmarna i familjen. Mitt stämnningsläge var fortfarande oftast väldigt högt och då berättade Tord till pappa, men det kändes som att informationen var för mig. Han berättade om hur kriminella kunde manipulera offer att känna sig stora, starka och lyckliga för att sedan sänka de till botten för att förgöra/få kontroll på måltavlan. Och då... Jag ser det fortfarande i mitt inre, då tittar pappa på mig och säger "men han tog livet av sig, han tog livet av sig". Jag trodde här att PAPPA ville att JAG skulle ta livet av mig men med senaste tidens insikter förstår jag att de båda bara var oroliga för mig. Hur kunde jag tolkat detta så fel? Dessutom har jag aldrig identifierat mig som kriminell trots att droger fanns i mitt liv sedan 15årsåldern och att vi hade vårt graffitticrew INA och streetganget VSM. De trodde nog vi var större förbrytare än vi var... VSM ja, jag hade ganska omgående tagit en bira med Robin från det gänget och han som kallat mig omyndig ända sedan jag var 17 tyckte nu efter resan att jag äntligen blivit just myndig. Lol!

Mina föräldrar var så på mig vid detta laget att jag skulle söka psykiatrisk hjälp men jag vägrade och förstod att jag måste flytta pronto. Hittade ett rum i ett läkarkollektiv på Drottninggatan jag bodde i under sommaren och FYI hade jag bestämt att det fick vara slut på droger efter resan och det lyckades jag med. Med reservation för minnesluckor så visst, jag hade förändrats i mitt sätt att bete mig med måttliga stunder av paranoia och förvirring men det var så mycket som var bättre! Jag som aldrig tränat började på Thaiboxning, den sommaren åkte jag på flertalet mindre festivaler ensam och jag upplevde det som jag blivit fri från nåt mentalt fängelse. Jag kände mig fri och lycklig och ansåg att jag inte kunde lägga mer tid på att "hedra min fader och moder" då de inte accepterade vem jag ville vara och hur jag dessutom trodde att min far ville att jag skulle ta livet av mig!

När sommaren var slut hade jag återigen ingenstans att bo och det blev så olyckligt att jag tvingsdes flytta tillbaka till föräldrahemmet men deras tjat hade inte lagt sig. De ville att jag skulle till akutpsyk. Jag gav upp.. Tänkte, hur farligt kan det vara? Jag får säkert bara vara där några dagar så det klarar jag. Både mor och far var med vid besöket med psykiatrikern på akutpsyk och jag kände genast att jag ångrade mig för doktorn var så otäck och obehaglig! Förutom vad mina föräldrar berättade minns jag bara att jag sa en enda sak, att det kändes som jag hade en pendel i mitt bröst som jag försökte få balans på. Jag kunde inte säga att det egentligen handlade om mina föräldrar. Men de låste in mig. Och jag kände direkt när jag satte min fot på avdelningen och mitt rum att det här kommer bli tufft, samtidigt infann sig en känsla av att jag förlorat, och det "förhöjda sinnestillatånd" de förklarade var mani byttes ut mot en lätt ledsamhet. Jag höll inte alls med om att det var mani, förutom i relation till mina päron levde jag ett stabilt och fungerande liv. Jag tyckte de andra intagna var obehagliga, likaså personalen. Som jag minns det pratade jag inte med någon annan än läkaren de 1-2 månader jag fick vara där. Hemsk uppleveelse! Det kändes som jag BLEV sjuk där inne! När jag skulle bli utskriven hade jag ingenstans att bo. Nu var jag inte välkommen till Björkliden mer men min far pratade med sjukhusledningen och de ordnade så jag fick ett rum på ett dagbehandlingshem för svårt psykiskt sjuka tonåringar. Hemmet låg precis bredvid US men revs när Tinnerbäckshuset byggdes och inredningen hade inte bytts sen tidigt 80-tal, ångesten satt tungt i väggarna och jag tyckte det var totalt vidrigt där! Vid det här laget, efter "vården" på avdelningen med alla galningar och vitrockar kände jag inte alls som jag gjort hela sommaren utan en uppgivenhet, sorg och äckelkänslor för miljöerna och människorna jag tvingades umgås med. De ville att jag skulle vara med tonåringarna på gruppaktiviter och jag gjorde några tappra försök men mådde bara sämre av det. Till saken hör att jag var ensam i det där jävla huset mellan 17-08 och jag spenderade uppskattningsvis 4-6 månader där. Firade min första jul och nyår ensam där då det var första året jag inte blev inbjuden. Mina vänner lös med sin frånvaro, jag vet ärligt talat inte om det var de som kände sig osäkra på hur de skulle hantera denna nya situation eller om det var jag med känslan av att ha förlorat och svåra värdelöshetskänslor och fruktansvärd skam inte ville träffa någon. Jag minns inte. Kanske en kombination. Sen jag fått kontakt med psykiatrin försökte de få mig att ta Litium men jag vägrade, nu när jag blivit drogfri ska jag väl inte börja med kemikaliskt "gift"!?

Till slut hade pappa löst en lägenhet åt mig. 18kvm på Vasavägen 21. Jag hade inte så mycket mer än en madrass på golvet, en snurrfotölj, TV, stereo och så hängde det en hängsnara från takkroken. Jag kände bara att jag hade 2 alternativ, antingen fly staden eller avsluta det. Under hela den perioden levde jag så snålt jag kunde för tanken var att jag skulle samla ihop till en van och bara dra på nya äventyr, sova i bilen och förhoppningsvis återfå det tillstånd som jag var i sommaren efter Indien. Jag var mest hemma denna period och tittade på film och lyssnsde på musik. Det fanns en försvårande detalj i huset. Dörren bredvid mig tillhörde en viss Wagner, mamma till en tjej jag gått i grundskolan med men i princip aldrig pratat med. Jag kände mig bara så trängd av faktumet att hon bodde där och det var så lyhört så man hörde grannarnas röster vägg i vägg.

Vännerna lyste med sin frånvaro av tidigare sagda anledning men en viss Eric Danielsson, av sig själv kallad Bärsa hörde av sig. Även han var med i INA men innan Indien undvek jag honom då jag tyckte han var en omogen snorvalp utan lät Figgan umgås med Bärsa på egen hand. Men Eric undrade om jag ville komma ut i parken och dricka öl med honom och det var första gången jag på riktigt umgicks med honom. Vi började umgås regelbundet. Jag som varit helgdrickare hela mitt liv började nu dricka varje dag och dessutom folköl som jag inte druckit sen man snattade de i tonåren. Jag kände mig som Bärsas privata zombie. När han introducerade mig för sina vänner var det ofta med tillägget att jag haft psykos och om jag inte redan hade det svårt med den enormt djupa och obehandlade depression jag led av såg jag ju osäkerheten i de andras ögon när de fick reda på att jag haft "psykos".

Bärsa blev nog min bästa och enda vän de fortsatta åren. Det vi sysslade med mestadels var att dricka folköl! Lol! Ibland träffade vi Kvarten, Barret, Kim och lite annat folk men det kändes som jag umgicks med de genom Bärsa och det kändes nästan som han hade mig i koppel! De gånger han träffade Nico, PT, Rojin och vissa VSM:are som jag umgåtts med innan Indien var jag inte välkommen. Oklart om det var de forna vännernas eller Bärsas beslut. Men vi var ofta ute och fiskade med CWS:arna! Det var faktiskt riktigt skönt att komma ut i naturen! Efter en tid träffade Bärsa min syster Ida genom mig och efter några månader hade de blivit ihop bakom min rygg. De verkade inte bry sig alls om vad jag tyckte. Men jag bara visste att om mitt ord räknades tungt förr i tiden, hade jag förlorat så mycket respekt så nu brydde sig ingen vad jag tyckte! Men vi hade några roliga stunder vi 3! Nu har de 2 barn tillsammans och vi bodde grannar i Gottfridsberg, bara 50 meter ifrån varann utan att de ville umgås tillsammans en enda gång. Jag har tydligen gjort eller sagt nåt dumt vilket måste vara 5-7 år sedan nu men jag har ingen aning om vad denna oförlåtliga sak är och inte berättar de heller då de varken svarat på SMS eller mina samtal denna tid. Vilken familjelojalitet! Rofl!

Tillbaka till Vasavägen 21. Den absolut första kvinna som gav mig uppmärksamhet efter inläggningen föll jag för. Efter att innan varit nöjd singel sedan jag var 16 hade jag nu blivit så desperat som tog första bästa. A var 13 år äldre än mig, hade alkohol och TV som enda intressen och hon var ett elakt fyllo!! Efter bara några glas började hon gorma på mig och hon kunde sitta uppe och dricka till efter lunch nästkommande dag. Konstant spelandes chicago med undertecknad. Hon lyssnade på skräp som Carola, Noice och Peter Jöback och den skiten stod jag ut med dessa nätter igenom väntandes på att vardag skulle komma och jag fick ligga tätt intill hennes faktiskt fina kropp för jag hade blivit så närhetstörstande. Ja, hon var min snuttefilt de gånger hon tillät det. Både min familj och vänner undrade vad fan jag gjorde med henne, hon hade välkänt dåligt rykte. Men ärligt, om man bortser från allt supande, för då blev hon så elak och inte riktigt klok, men om man ska se till vår vardag vi hade så hade jag nog det bättre där än några andra av de valmöjligheter som fanns vid tillfället. Klyftan mellan mig och min familj hade ökat efter "vården" och dessutom accepterade de inte alls A men vi hade det ganska bra efter rådande onständigheter. Hon introducerade mig för hennes vintanter hon umgicks med och hon hade en fantastisk dotter som bara var 4 år yngre än mig och vi firade högtider tillsammans så mycket normalt umgänge var det med. A kunde vara så fruktansvärt jobbig och elak när hon drack men mellan de gångerna hade vi det ganska bra. Vi var ihop i 2 år. Jag tror ärligt talat hon fick upp mig lite. Trots allt elände.

Efter A hittade jag till dejtingsidorna, men det är en annan historia!

Vid pennan, Johannes A Levstad